Vägen...

Den enda väg som är värd att gå

är den som för dig till dina drömmar

ELVA LEVNADSREGLER ATT STRÄVA EMOT

Hur många funderar över vilka regler som är viktiga för oss och vad vi lever efter för ramar?
Antagligen inte så många..

Olof Röhlander är en inspiratör på alla plan och hans regler ser ut som följer...
(Vem vill inte skriva under på dem?)

ELVA LEVNADSREGLER ATT STRÄVA EMOT

1. Varje person eller djur som jag möter bemöts med lika mycket respekt, värme och omtanke som jag själv önskar bli bemött.

2. Jag undviker att kritisera en annan människas beteende eller uttalande om det inte är nödvändigt. Bara för att det är min rättighet betyder inte att det är min skyldighet.

3. Jag letar efter det bästa i andra människor och fokuserar på de fina egenskaperna hos andra. Jag förväntar mig inte att någon ska vara perfekt.

4. Jag äter inget djur som haft liknande förmåga att känna smärta och lidande som jag själv och där jag kan misstänka att djuret kan ha farit illa.

5. Jag sätter andras väl före mitt eget. Jag är tålmodig, hjälpsam, omtänksam och kan sätta mig i andras situation. Jag tränger mig inte, avbryter inte och lyssnar alltid mer än jag talar. Jag lyfter andra och pratar hellre om dem än om mig själv.

6. Jag är intresserad av andra människor och bedömer inte andra utifrån ursprung, yrke, titel, ålder, kön, religion eller utseende. Jag bryr mig om hur det går för andra och önskar alla det bästa. Jag respekterar var människas livsstil och val i livet.

7. Jag klagar aldrig, oavsett omständigheter. Jag brusar aldrig upp eller skyller ifrån mig, utan tar fullt ansvar för mina handlingar.

8. Om någon är i behov av hjälp och jag på något vis kan bistå så gör jag det, utan bedömning kring vem det är, vad det gäller eller med krav på något tillbaka. Om andra hjälper mig visar jag däremot alltid tacksamhet tillbaka.

9. Om någon söker kontakt med mig svarar jag så fort som möjligt och på ett vänligt vis, oavsett vem det är eller vad det gäller.

10. Jag försöker i allt jag gör vara delaktig i arbetet för en bättre värld, i stort som smått. I det ingår att minska lidandet och öka välmåendet så mycket som möjligt för så många djur och människor det går. Jag vill aldrig vinna på någon annans bekostnad utan göra det tillsammans med andra.

11. Jag utgår ifrån att andra vill mitt bästa, dvs att ingen gör- eller säger något för att medvetet försöka skada mig. Utgångspunkten är att människor gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och i grunden har goda avsikter.

Skapare: Olof Röhlander

Jag sökte sanningen

Jag fann en lögn

Jag sökte ljuset

och slukades upp av mörkret

Jag letade vidare

Frågan kvarstår...

I lögnen - hur lever man sanning?

Vem hörde vargen yla

Solen gick ner över skogen.

Tystnaden var öronbedövande.

Korpen var tyst.

Ekorren också.

Till och med grävlingarna hade slutat slåss.

Den sista vargen var död, borta. Dess sista andetag hade just upphört. Jagad, plågad, stressad och sorgsen hade den sprungit hela sitt liv i jakten på ett hem. En plats att kalla sin egen.
Många hade sett den, fler hade hört den. Ropandes på hjälp.

Korpen hade följt den, försökt leda den. Ekorren hade sopat igen dess spår och grävlingarna erbjudit sina gryt.

Men var helst den kommit hade människorna sökt upp den, spårat den, hånat den, sårat den. Sårat den med sitt hat, okunskap men värst av allt kulorna. Förgiftat kött hade försvagat den till dess kropp inte orkade längre, tassarna inte orkade springa mer.

Vid tjärnen lade den sig ner, såg upp mot den nedåtgående solen och den visste, denna solnedgång var den sista den skulle se. Månen skulle gå upp men denna kväll skulle vargen inte yla mer, inte ropa på hjälp. Livet på denna jord var inte vad det borde. När liv utrotades på grund av girighet. Girighet av mark, land och djuren i skogen. Människans girighet visste ingen gräns på samma sätt som människans samvete aldrig verkade lägga sig i deras handlande.

En sista gång blinkade vargen och tackade för att slippa plågan, rädslan, sorgen.

Men jordens sorg hade just börjat.

Ett unikt väsen med sin självklara rätt att leva hade just försvunnit utan möjlighet att återvända.

Korpen satt tyst på sin gren och tittade på den gråa kroppen. Korpen ville kraxa ut sin sorg och besvikelse men orkade inte heller den.

Moder jords smärta var påtaglig för allt levande, utom för den bortkopplade människan som inte såg sin plats som en del av helheten utan som den som ägde allt det som inte kan ägas.

Ekorren strök med sin lilla tass över vargens ögon och önskade sin vän tillbaka.

Grävlingarna beslöt sig för att inte bråka mer. De ville inte bli som människorna vars girighet och egoism gjorde dem blinda för helheten och hur allt hör samman.

Vargen dog, frågan var bara om någon mer än skogens djur skulle bry sig.