Vem hörde vargen yla

Solen gick ner över skogen.

Tystnaden var öronbedövande.

Korpen var tyst.

Ekorren också.

Till och med grävlingarna hade slutat slåss.

Den sista vargen var död, borta. Dess sista andetag hade just upphört. Jagad, plågad, stressad och sorgsen hade den sprungit hela sitt liv i jakten på ett hem. En plats att kalla sin egen.
Många hade sett den, fler hade hört den. Ropandes på hjälp.

Korpen hade följt den, försökt leda den. Ekorren hade sopat igen dess spår och grävlingarna erbjudit sina gryt.

Men var helst den kommit hade människorna sökt upp den, spårat den, hånat den, sårat den. Sårat den med sitt hat, okunskap men värst av allt kulorna. Förgiftat kött hade försvagat den till dess kropp inte orkade längre, tassarna inte orkade springa mer.

Vid tjärnen lade den sig ner, såg upp mot den nedåtgående solen och den visste, denna solnedgång var den sista den skulle se. Månen skulle gå upp men denna kväll skulle vargen inte yla mer, inte ropa på hjälp. Livet på denna jord var inte vad det borde. När liv utrotades på grund av girighet. Girighet av mark, land och djuren i skogen. Människans girighet visste ingen gräns på samma sätt som människans samvete aldrig verkade lägga sig i deras handlande.

En sista gång blinkade vargen och tackade för att slippa plågan, rädslan, sorgen.

Men jordens sorg hade just börjat.

Ett unikt väsen med sin självklara rätt att leva hade just försvunnit utan möjlighet att återvända.

Korpen satt tyst på sin gren och tittade på den gråa kroppen. Korpen ville kraxa ut sin sorg och besvikelse men orkade inte heller den.

Moder jords smärta var påtaglig för allt levande, utom för den bortkopplade människan som inte såg sin plats som en del av helheten utan som den som ägde allt det som inte kan ägas.

Ekorren strök med sin lilla tass över vargens ögon och önskade sin vän tillbaka.

Grävlingarna beslöt sig för att inte bråka mer. De ville inte bli som människorna vars girighet och egoism gjorde dem blinda för helheten och hur allt hör samman.

Vargen dog, frågan var bara om någon mer än skogens djur skulle bry sig.